Inte ofta jag får lust att skriva om politik och framförallt sker det nästan aldrig att jag hänger på tugg. Men debatten om "Monas väska" är för rolig för att låta bli.
Mona har en Louis Vuitton-väska, den du ser på bilden. Tydligen har Margot eller någon annan politiskt anställd nära vän gett henne den i 50-årspresent. En del har tyckt att det är fel ideologiskt att hon använder den, andra att det är skandal att hon bär på ett varumärke som är kommersiellt och så vidare.
Mina tankar är två:
Jag är ganska säker på att det är vi som skattebetalare som har betalat väskan. Kunde vi inte köpt något snyggt till henne då?
Den andra tanken är att denna modell av Louise Vuitton har fått en liten boost åtminstone i Sverige. Grattis Louis Vuitton!
Ibland när jag är hos Min Lilla så händer det. Detta innebär att det är på helgerna ibland.
Jag skriver om att titta på TV.
Vardagar ser jag aldrig på TV och när jag hör talas om eller läser om något bra så kollar jag allt oftare när jag hinner eller har lust.
För några dagar sedan behagade Com Hem skicka en ny box efter att jag frågat dem efter en ny under ett års bedjande.
Har nu haft den installerad med 141 kanaler för första gången på prick ett år. Dessa två kvällar har jag kollat sent på TV och inser att det finns kanaler som bara pumpar ut kunskap om historia och nutid.
TV:n kommer få stå på de få kvällar jag är hemma och den kommer leva i ständig konkurrens med TED.com och alla andra som hjälper mig att hitta vad jag vill ha när jag vill ha det.
Att boxen sedan dess knappt fungerar är en annan fråga och givetvis kommer Com Hem att fixa detta i rödaste rappet... Not! De är fantastiskt usla. Antar att det ej räcker med att de har fantastiskt duktiga Vendator som hjälper dem med att skaffa kunder, de måste leverera själva också. Kanske borde Vendator även sköta supporten.
ite nya grejer att "flukta" på från RA-RE! Alltid rätt. För oss som bor i Avlånga Landet kan bilder som dessa gör att vi drömmer om andra tider... För de kommer snart och varar sällan så länge som vi tror oss minnas från förr...
På den tiden öronen vande sig vid detta så var det en låt jag "småheadbangade" till i smyg hemma men aldrig visade polarna att jag diggade. Den finns med i skallens musikarkiv i alla fall.
Låten "Smoke on the Water" skrevs 1972 av ett av Storbritanniens dåvarande och mångas stoltheter Deep Purple. Smoke on the Water släpptes första gången på LP:n Machine Head och kom sedan som singel 1973. Inledningen på gitarr är säkert ett av världens mest spelade gittarriff.
Texten beskriver då bandet spelade in albumet Machine Head i Schweiz i Rolling Stones mobila studio. Medlemmarna i Deep Purple var på en konsert med Frank Zappa och hans The Mothers of Invention 1971 i Montreuxs kasino. Plötsligt avfyrade en person i publiken en signalpistol som träffade taket och startade en brand som förstörde hela kasinot. Deep Purple's medlemmar flydde och såg hur röken från branden slog ut över Genèvesjön. Därav titeln Smoke On The Water. Givetvis finns det skrivna och långa berättelser om detta. Denna är tagen ur det gamla minnet och är säkert fragmenterad. Men något sådant var det.
De senaste åren har vår familj inte tittat på Kalle Anka & hans glada vänner på Julafton. Under några år så var det bara de vuxna som tittade. Barnen sade bara att de redan sett det förut och att det var tråkigt. Enträget satt vi mer vuxna under ett par år och konstaterade att vi skulle se det eftersom vi alltid gjort det. Det är det slut med nu.
Jag har frågat runt bland vänner och bekanta och deras barn. Alla säger att de ej tittar.
Vem eller vilka är det då som tittar? Vad är det för tittarsiffror?
Eller är det ett sådant där spännande syndrom som med bingolotterna ingen köper, julklapparna som ingen handlar, Idol som ingen tittar på och så vidare?
Förra året i oktober öppnade Fredrik Ljungberg sin blogg. Han skriver med jämna mellanrum om allt från lite privat till saker inom fotbollen. För mig är den värd att läsa och följa. Han är en av de få svenskarna som sticker ut och har mer att berätta än de flesta. Än så länge kommer det ganska lite inlägg. Träning ger färdighet.
Johan Rheborg inledde sitt uppträdande på Ruby Club i Little Village med att det skulle bli skönt att slippa bli klippt och redigerad. Jag hade inga som helst förväntningar på Rheborg utan trodde snarast att det skulle bli ganska flängigt.
Rheborg var fantastiskt bra och höll sig på en nivå med klass hela tiden. Jag garvade mig igenom den obligatoriska magträning som det innebär att gå på bra stand up. Han byggde upp hela uppträdandet kring en inledning där han plockade några i publiken och sedan stannade längst kring ett gäng som kom från Swedbank. Sedan for han iväg om Göteborg och det färgglade slöseriet av ström för att sedan fokusera helt på sitt liv i villaidyllen med sin döttrar på 19 och 16 år.
All heder till och för ett grymt bra uppträdande. En bra kväll med Niklas Andersson som värd. Trots den pinsamma värdinnan på Ruby Club. Tanten i dörren som borde gå någon form av kurs, byta jobb och bara se till att må bättre.
Kommer skriva ibland om spännande personer som jag tycker skiljer sig från mängden. Såna som det finns lite aura eller spänning kring. Kanske är det så enkelt att de faktiskt bara vågar vara sig själva.
Denna första gång blir det Johan Lindberg på menyn.
Han sade en gång ”Lindeberg ska bli en av modevärldens fem mest prestigeladdade logotyper.” Johan har sagt saker som:
”Vi måste visa världen vad Sverige går för. Varför skulle inte vi lyckas? Bara för att vi är svenskar?"
"Kunde Tommy Hilfiger, Gucci och Prada bli” ”billion dollar company” ”så kan J. Lindeberg bli det”.
Johan talade om att skapa ”det optimala varumärket”. Han ville göra J. Lindeberg till ett ”billion dollar company”. Hans mål var Wall Street. Han sade upprepade gånger Sverige har väldigt mycket mer att ge. Folk vågar förlite. Hans sade "Men om man inte tror på det man gör och vill, så kommer det heller aldrig att fungera."
Jag tror aldrig att det Johan har sagt kommer ske. Kanske har det varit nära, kanske ej.
Lindeberg är född i Lund 1957 och är mest berömd som en svensk modedesigner. Johans pappa var journalist och mamman var litteraturvetare. Johan sägs ha varit slarvig i skolan fram till att han av en slump hamnade han på en tvåårig ekonomisk linje på gymnasiet. Men plötsligt började han intressera sig för ekonomi och då började han bruka allvar. Han sökte in på handelshögskolan efter gymnasiet och sedan pluggade han även marknadsföring i Boston.
Efter en tid på handelshusen Ekman & Co och Cellmark blev Johan headhuntad till som exportchef på verktygsföretaget Bacho. När han fick det jobbet flyttade han till Stockholm. Även om det gick framåt för honom och fastän han var bekväm i sitt liv så hamnade han i någon slags 30års-kris. 1987 sa han upp sig, sålde bilen och sina kostymer, skiljde sig från sin fru, köpte en snabb bil och åkte till alperna för att ta det lugnt och fundera. Där stannade han i tre månader.
Efter det antog Johan tag i en ny utmaning – att strukturera om reklambyrån Brindfors i Malmö. Så småningom köpte Johan loss byrån. Han blev extremt intresserad av jeans och fick inspirationen efter att de genomfört en kampanj för klädmärket Dobber. Johan kände att det inte fanns något företag i Sverige som kunde utmana Levi´s och att det behövdes. I Danmark däremot hade han sett Italienska Diesel som gjorde coola kläder. Johan åkte ner till Dieselkontoret i Italien och frågade om han kunde ta över agenturen i Sverige, men dem sa nej. Tre månader senare bjöd Diesel ned Johan till Italien och denna gång lyckades han få sin vilja igenom.
Hösten 1990 satte Johan igång. På fyra år ökade Diesels omsättning i Sverige från 0 till 80 miljoner. 1990 inledde Johan tillsammans med reklambyrån Paradiset en lång och enormt uppmärksammad serie annonser för det italienska klädmärket. Dieselchefen märkte att Lindeberg var redo för större uppgifter och Johan befordrades till internationell marknadsdirektör. Tre år senare blev han högsta chef för Diesel i USA. Då tjänade han en miljon dollar om året. Han hade en lägenhet på 200 kvadratmeter på Manhattans Park Avenue för 50.000 dollar i månaden. Han levde lyxliv. Men Johan valde för andra gången bort i livet bort hög lön och lyxliv för att börja om från början.
1994 tog det helt stopp för Johan och gick in i väggen. Han hade jobbat väldigt hårt under en längre tid och levde helt för Diesel. Under en resa till Italien kollapsade han. Johan hade varit så fokuserad och inne i sitt arbete att han glömde bort sig själv. 1995 sålde han tillbaka den svenska Dieselagenturen till moderbolaget i Italien.
När Lindeberg slutade helt på Diesel och skulle satsa på eget stängde han av allting och började tänka på hur hans kläder skulle se ut. Han ville hitta sin egen stil och absolut inte bli någon kopia av något ”överklassmärke” som t.ex. Gucci eller Prada. Våren 1995 körde Lindeberg runt själv i Europa under några veckor på sin motorcykel. Han spelade mycket golf under de veckorna och började då tänka på att förändra golfmodet och hur han skulle kunna förändra det. Han ville försöka kombinera golf med rock`n´roll eftersom det var hans två hobbies. Det var så idén med J. Lindeberg började. När han startade J. Lindeberg såg han golfen som nyckeln till det hela.
När Johan lanserade J. Lindeberg så ville Johan göra folk förvirrade. De sa att de gjorde golfkläder men den första kollektionen innehöll bl.a. både, golf, rock`n´roll och retro. Folk blev nog lite snopna när de upptäckte det. Anledningen till att de gjorde den första kollektionen blandad var för att de inte ville bli kategoriserade i ett enda fack. Johan ville tillföra och förändra med sina kläder och på det sättet skapa en bättre värld. Han såg och kanske ser på mode som ett uttryckssätt som t ex, konst och musik. Ja, sådant som kan inspirera människor.
Märket började som ett extremt varumärke och blev berömt mycket genom att Jesper Parnevik var affischnamnet. Jesper Parnevik var delägare från början och fram till för ett tag sedan var han fronfiguren i reklamen.
Jag köpte Lindebergs kläder från starten och det kändes alltid som det var sydda dels för min kropp och framförallt att det bara kom ut kläder som Johan själv ville ha på sig.
En period klarade jag inte av att köpa kläderna på grund av att de, jag antar att det berodde på dåligt kassaflöde, sålde blaffiga skärp och collegetröjor med stora JL-loggor. Så snart samarbetet med Depeche Mode startade så fick de dock tillbaka sin forna glans. Rockigt och samtidigt stiligt.
Numera handlar jag inte kläderna. Det hände något med dem när Johan lämnade eller fasades ut under 2007. Företaget hade inte gått bra ekonomiskt och det sägs att det blev slitningar mellan övriga ägare och grundaren Johan. Proventus tog över genom en nyemission 2007.
Johan Lindeberg bor numera i New York.
Det finns massor av mystik kring Johans person och det känns som att han hela tiden har haft en enorm känsla för vad som funkar trend- och modemässigt. Men kanske finns inte riktigt respekten, kunskapen och känslan för kassaflöde.
En intervju med Johan från YouTube
Och lite från en visning när kläderna fortfarande var "mina"...
Jag försöker att titta på morgonprogrammen på TV4 helgerna, speciellt på intervjuerna. Varje vecka så finns Bengt Åke Frithiofsson med i programmen på lördagarna. Jag känner honom inte och har aldrig träffat honom. Det jag skriver här är bara mina egna funderingar och jag har inga belägg för dem. Se dem som en fundering.
Bengt Frithiofsson ses som en vinexpert, författare, vinmarknadsförare, och som anställd deltagare i TV4 samt programledare. Han är sedan länge flitigt anlitad vinexpert i TV och tidningar. Han arbetar med egna kollektioner av olivolja och vin.
Jag far lite illa av att se en person som känns som någon som kan ha en alltför stor kärlek till dryck och som verkar vara en som har något svårt att låta bli att dricka utan att tycka om det mer än många andra.
Om det är så att Bengt har problem med att låta bli drickat så borde hans arbetsgivare ta sitt ansvar. Om jag har helt fel så kommer jag fortsätta att ha oron när jag ser och hör honom.
En annan sida av det hela är att jag är tveksam till att det sitter personer och dricker champagne, provar vin och sprit på förmiddagar i TV när det finns så många som sitter och försöker undvika det. Jag menar inte att vi skall skapa regler, förbud och tider för när det är OK. Jag bara konstaterar att jag ej ser fördelen med att visa det på vardags- och helgmorgnar. Även om jag förstår att det finns ekonomi inblandat. Och tyvärr tenderar moral och ekonomi att alltför ofta separeras. Så även ansvar om jag har rätt om Bengt.
Lite mer klassiskt godis från den då unge Ferry. Misstänker att en ung Johan Kinde någon gång har tittat på dessa videosnuttar eller musikvides, som de faktiskt kallades.
Fick denna fråga mailad till mig av några personer. Och för att verka väldigt ansatt och upptagen så väljer jag även att svara här:)
Det har kommit minst ett inlägg om dagen sedan bloggen öppnades i oktober 2008. Jag skriver oftast inläggen på lördagar eller söndagar. Då försöker jag att skriva ett inlägg för varje dag som publiceras efter klockan nio på morgonen.
När jag startade bloggen hade jag bestämt mig för att bara skriva när lusten föll på. Jag hade dessutom bestämt mig för att bara skriva via mobil och på resor och flyplatser. Fick dock en del relevant skäll för att jag var slarvig när jag skrev och aldrig kollade stavning eller korrläste. LMS gav mjuk och snäll feedback medan Rockstjärnan sade att jag skrev under hans sons nivå. Flera tyckte också att jag skulle skriva oftare. Andra sade att jag bara skulle skriva om mode. Skället om att det är för lite mode kvarstår. Gällande modet funderar jag på att skärpa mig och skriva mer om mitt stora intresse.
Nåväl, ambitionen är fortfarande att det skall publiceras ett inlägg om dagen. Och när jag har mer på hjärtat som jag vill skriva, så kan det bli fler skrivna på helgerna. Därmed blir det ibland fler inlägg publicerade per dag.
I samma andetag kan jag erkänna att jag till sade till en kollega för några dagar sedan att jag kanske bara slutar med den någon dag. Skall faktiskt vara en avkoppling och ett nöje att kludda ned funderingar. Än så länge är det precis de sakerna.
