Ubangi, detta fantastiska band som vi såg massor av gånger och hade så skitkul med. De var ett fantastiskt och annorlunda liveband med enorma personligheter. I bandet fanns Cia Berg, Orup, gitarristen Anders Eriksson, "Crille" Papper, Mats Wigerdahl med flera som körde så det rök så länge det varade.
Ubangi fanns 1982-85 ungefär, jag minns ej riktigt. Ubangi var påverkade och inspirerade av bland annat Devo. Gruppens fokus kretsade mycket kring karisman hos Cia Berg och Orup. Ubangi gav ut ut två LP-skivor och fem singlar. All kraft och energi som bandet lyckades förmedla på scen nådde inte riktigt fram på skiva.
Du måste köpa de gamla plattorna och en bra jungfrusil är att köpa CD:n "Oh No, I'm Pregnant" som kom 1992!
Låtar som "The Little Cat and the Dirty Dog" och "A Little Bit Shy," är magic. Efter Ubangi hade Orup och Cia gruppen Thereisno Orchestra i ett par år. Kolla och lyssna in dem. Senare gjorde Orup gjorde solokarriär, Cia Berg gick med i Whale. Mats öppnade musikaffär och Anders Eriksson blev medlem i mer än legendariska Lustans Lakejer.
Äntligen kommer det något nytt med den gudomliga Sade. Jag har träffat henne en gång i verkligheten för några år sedan och hon var lika ljuv och trevlig som hon alltid varit gudomligt vackar.
Här är den första singeln från plattan som kommer den 10 februari och dessutom kan du läsa om plattan och annat historiskt på den lokaliserade sade.com. Jag tror att detta är hennes åttonde album. http://www.sade.com/se/home/
Där har du även en video med bättre kvalitet än den nedan som kommer från You Tube
Detta inlägg handlar om att de hängt med ett tag, om Roxy Music och att de finns hos mig för alltid. Om de påverkat något... läs nedan!
Bryan Ferry var den stora frontmannen av sitt Roxy Music. Karriären som soloartist har mer eller mindre funnits där hela tiden.
Roxy Music ja. Bryan Ferry bildade bandet Roxy 1971, men de fick snart byta namn till Roxy Music eftersom ett Roxy redan var namnet på ett amerikanskt band. Ferry var bandets frontman, ikon, sångare och låtskrivare. Tillsammans med Phil Manzanera på gitarr), Andy Mackay på saxofon och oboe utgjorde Bryan den kärngrupp som ledde bandets musikaliska utveckling fram till Roxy's upplösning 1983.
Roxy har varit återförenat några gånger på 2000-talet. År 2001 gjorde Roxy Music en världsturné och gav ut ett live-album. Efter världsturnén har Roxy gett enstaka konserter under 2003 och 2005. Ryktet säger att det skall komma ytterligare ett album men det ryktet har existerat sedan 2001. Och det är ju ändå nio år sedan...
Flera andra musiker har spelat stor roll för Roxy Music. Särskilt Brian Eno, Paul Thompson och Eddie Jobson. Det enda bandet aldrig haft är en framträdande basist. Efter den ursprunglige basisten Graham Simpson, har basister kommit och gått.
Bandet har hitintills haft 10 låtar å¨Top 10 UK Singles Chart. Samtliga studioalbum samt ett live-album nådde Top 10. Tre nådde första plats: "Stranded", "Flesh and Blood" samt "Avalon".
Roxy Music var en viktig inspirationskälla musikaliskt och imagemässigt för många band, speciellt i början av 80-talet.
För mig är de det band i världen som har gjort absolut snyggast omslag på sina album, utan konkurrens.
Roxy Music har ett enormt anseende i musikkretsar. En omröstning bland 100 brittiska branschmänniskor, i Observer 2004 i frågan bästa brittiska musikalbum, fick Roxy Music ett fantastiskt bra resultat. Bland 100 rankade album fanns det med tre Roxy Misic album. Endast storheter som David Bowie, The Beatles och Rolling Stones var mer uppskattade.
Såg någon siffra från en undersökning på att var tjugonde röstberättigad svensk skulle rösta på nazisterna om det var riksdagsval i dagarna.
Detta skulle innebära att var tjugonde person du möter, var tjugonde du känner, lite mindre än 5% av alla idrottare vi ser i Allsvenskan för damer och herrar, och så vidare... är nationalsocialister.
Det är bara nyanser mellan vad som är ditt eller datt när det gäller denna typer av partier. Oavsett hur de namnger sig. Jag har granskat detta partiets valmanifest och deras historik och det känns rätt att kalla dem nationalsocialister. Igen, allt annat är nyanser för mig.
Att jag inte vill skriva namnet på detta så kallade parti beror även på att jag vet vad det ger dem av buzz att skriva dem vid det namn de använder på partiet.
Jan Guillou är en av de som spelat dem i händerna genom att konstatera att de ej är rasister. Det kändes lite som när Geely har visning av sin fabrik för journalister... Bara för att Guillou inte såg skinnskallar och för att det ej satt bilder av Hitler på väggarna, och för att de säger saker han ej hade förväntat sig... enligt sig själv så är han lite för mycket gammelgädda för att bli lurad...
Jag säger inte att de som säger tvärtom och brottas emot dem är bättre över huvudtaget. Jag säger inte att du skall vara vare sig tyst eller bemöta dem. Jag säger bara att jag ej sympatiserar med vare sig så kallad extremvänster eller extremhöger. Oavsett om de dressar om sig till yttre oigenkännlighet. Oavsett vad de kallar sig.
Jag konstaterar bara att om Sverige inte hade haft en ökad internationalisering över tid så hade vi varit helt körda. Och internationaliseringen behöver öka. Så även välkomnandet av och nyfikenheten på våra medmänniskor som hamnar i eller väljer att bosätta sig i Avlånga Landet.
Allt annat är omodernt, bakåtsträvande, redan beprövat, misslyckat och historia!
Många gånger genom våra liv tycker vi att någon är Vacker eller att något är Vackert!
Vad betyder det för dig när någon är Vacker?
Pratar du oftast om ytan eller finns det mer som påverkar? Påverkar historik och bakgrund? Påverkar miljön, tillfället och situationen runt den som är Vacker?
Vad gör en människa Vacker?
Vad gör att vi använder ordet Vacker ibland och snygg, söt, fin och annat ibland?
Vad får du för bild i huvudet när du tänker Vacker om någon?
I linje med ovan kan jag fundera om vad det är som gör att något är Vackert? Samma preferenser?
Så vad får du för bild i huvudet när du tänker Vackert om något?
Jag bildgooglade på svenska Google och fick bland annat fram dessa bilder på Vacker
Och jag bildgooglade fram dessa bilder på Vackert
Skriv gärna vad du tänkte här nedan. Du behöver ej vara inloggad för att kommentera!!!
Jag har gillar HTC sedan jag blev sponsrad med min första modell av dem och då hette de Qtec.
Dessutom gillar jag deras senaste reklamfilmer skarpt. Det enda som är synd med dem är att de "dödat" den fantastiska låten Sinnerman, Nina Simones gamla dänga - Sinnerman i Felix Da Housecat's Heavenly House Mix.
Här har du den svenska versionen av reklamfilmen och efter den kan du se den mer internationella varianten. Dessutom har de en välarbetad You Tube sida som är värd att kika på.
Skall kolla in dem på MWC i Barcelona, jag brukar alltid smyga runt lite i deras monter samt konversera och sondera... Kanske kan återkomma med något intressant.
För ett tag sedan smög jag in på SODA i Halmstad en helg och kollade på foton av vad som skulle komma till dem under våren. De visade mig massor av snygga plagg som var på gång, men framförallt visade de ett för mig nytt skomärke som heter Philippe Model. Grymt snygga och kul modell. Denna helgen köpte jag ett par liknande paret på bilden, fast med orange "lapp" istället för svart. Fantastiskt sköna, grymt snygga och framförallt lite uppbyggda så att de kändes bättre att gå i än många bara snygga sneakers. Det kommer att bli ett par med grön lapp och ett par som det på på bilden från W19 också.
Jag lovar att ta reda på lite mer om varumärket också. Känns som den som har agenturen har missat helt att vi söker via Google när vi vill veta något. Jag lovar även att återkomma med mer information om designern och varumärket Philippe Model. Även han och hans varumärke skulle behöva lite hjälp med sin marknadsföring...
Whale med singeln Hobo Humpin' Slobo Babe som jag tror kom 1993. Ett tag var deras grej att försöka hålla sina identiteter hemliga har jag för mig. Gick sådär...
Sedan släppte de två album:
We Care (1995)
och
All Disco Dance Must End In Broken Bones (1998)
De släppte även ett minialbum och fem singlar.
Cia Berg och Henrik Schyffert var frontfigurer i bandet.
De senaste gångerna jag gått och sett filmer har jag haft tur. Tur i det avseendet att jag ej har vetat något om de filmer jag gått på. Fördelen med att "hamna" på filmer är att jag ej hunnit skaffa några förutfattade meningar. När jag "hamnade" på Burn After Reading trodde jag att det var en actionfilm. När jag "hamnade" på Män som hatar kvinnor visste jag inte ens att jag skulle se en biofilm och att den var svensk...
Den här gången var jag på en jobbgrej och visste att vi skulle se på film efter konferensen, men hade ingen aning om vad det var eller vad den hette. Dessutom visste jag att jag skulle missa slutet eftersom jag skulle iväg på en annan grej på tidig kväll med kunder.
Filmen Bröllopsfotografen bygger kring värmlänningen Robin, som spelas av den för mig okände Björn Starrin. Filmen börjar helt briljant när Robin går på Folkets Bio och är ensam i publiken för att titta på en pjäs med den misslyckade teaterskådisen från Stockholm. Redan där vann filmen mitt hjärta.
Robin knallar runt i orten Molkom och drömmer om att bli fotograf. Han sysslesätter sig som städare på Molkoms bruk som verkar vara brukets livsnäring. Robin plåtar allt var han än går och var han står i sina "hårdrockskläder" med kraftiga boots, läderbrallor, grova länkar och ryggtatuering med Wermland i frakturstil. Däremot missar han hus som står i ljusan låga, antar att filmskapare Malmros sorgset och subtilt "highlightar" dagens blindhet för den mer näraliggande dramatiken på detta sätt. Dessutom har han smak nog att plocka in den dimension som jag har så svårt att acceptera bland mina medmänniskor, dimensionen med rasismen.
Robin längtar bort och när bruket läggs ner och det enda som återstår är enligt pappan ”att jaga så mycket som möjligt, arbeta så mycket svart som möjligt och vänta på bättre tider”. Då bestämmer Robin sig för att bli bröllopsfotograf och med en nyinköpt kamera ger han sig iväg till Stockholm för att starta karriär.
Han tar sms-lån, och beger sig i den mesiga pappans bil till ett kommande manligt triangeldrama. En triangel bestående av den läraktige, naive och uppåtsträvande Robin. Sedan "Överklass-Claes", som ärvt miljoner på ett företag som tillverkat plastklämman till brödpåsar. Däremellan en skådespelare på dekis, som är Claes försupne barndomsvän och maskot, Robins cyniske hyresvärd och guide till den för Robin främmande överklassen. Rollen som Claes spelas av Johannes Brost. Rollen som skådisen av den briljante Kjell Bergqvist. Och sedan finns den andra huvudrollsinneharen som är Prinsessan i Djursholmsvillan. Claes dotter Astrid. Även hon fotograf. Astrid spelas av Tuva Novotny.
Filmen är byggd på geniala och ganska släpiga dialoger som är mycket träffsäkra. Det är mycket roligt, tragikomiskt och fyllt av avslöjande iakttagelser. Robin är centrum med sin annorlunda gestalt som slits mellan kärlek, anpassningsvilja, det han tror är "smartast" och driven av en framgångsdröm som kanske egentligen betyder att han ville bort från Molkom mer är något annat. Robin försöker utplåna och förneka sin bakgrund, inklusive sin tatuering. Han förvandlas abrupt från nyinflyttad "svennig" Molkombo som till välklippt timid och självsäker, blir Claes jaktkamrat och sedan en svikare i slips. Den vändan avslutas med en underbar scen tillsammans med hans gamla vänner och hans föräldrar i deras sunkiga källare tittandes på TV.
Det finns en scen som är helt fantastisk och det är den som sker på baksidan av föräldrarnas hur, med utsikt mot det nedlagda bruket. Pappan och Robin pratandes om morfar och huruvida han var nazist innerst inne eller ej.
Jag har hört att det kallats en "Mysig film med hjärta som tappar mot slutet". Det har jag ingen aning om, men bara dialogerna, styling, omgivningarna och själva karaktärerna är värt tiden. Bra eller dålig dag spelar ingen roll. Om du vill skratta, fnissa och mysa lite... Se den, här har du trailern!
Jag gillar inte Little Village. Jag gillar inte Avlånga Landet. De två meningarna fick jag ur mig till en person för ett tag sedan.
En sak är dock säker och det är att jag har det förmånligt både på jobbet och privat med vilka jag får vara med och bland.
Idag vill jag tacka ett gäng speciellt. Och det är ni som kunde komma på den lilla middagen den där lördagskvällen för ett tag sedan. Ni vet precis vilka jag pratar om. Min grunduppfattning är att det nästan är oförskämt att få spendera del av sin tid med sådana som Er.
Att sitta på Little Village's arbetarstadsdels finaste källarhak och bara njuta i så många timmar. Njuta av alla samtal, uttalanden, samtal, skratt och värme som fullkomligen strömmade runt i rummet. Njuta av att det är människor som är bestämda och flexibla. Skärpta och nära till skratt. Intresserade och avslappnade. Öppna och analytiska. Bra och prestigelösa.
Jag minns ej om maten var bra eller dålig. Jag kommer bara ihåg det väsentliga, att jag satt hela kvällen och tänkte på vilka fantastiska vänner jag har runt mig. Förmånligt.
Ubangi, detta fantastiska band som vi såg massor av gånger och hade så skitkul med. De var ett fantastiskt och annorlunda liveband med enorma personligheter. I bandet fanns Cia Berg, Orup, gitarristen Anders Eriksson, "Crille" Papper, Mats Wigerdahl med flera som körde så det rök så länge det varade.
