Vilka känner du som skattar arbete nästan lika högt som familjen?

Rubriken på detta inlägg kommer inte finna sitt svar i denna text, det får du svara på själv. 


Frågan är ställd till dig.

Jag vet bara hur det är för mig.

Många människor jag träffat genom åren har varit likadana oavsett vad det gäller. Är de bra vänner så har de varit bra arbetskamrater. Om de har de ställt höga krav på sig själva så har de ställt höga krav på jobbet och hemma. Många av dem har levt samma liv på jobbet som hemma, de har varit samma person. Många har även varit precis tvärtom. De har varit kreativa hemma och knappt haft ett enda förslag på jobbet. De har kunnat slita hela nätter och dagar med hus och hem men har knappt märkts på sina jobb. 


Sedan finns det en annan kategori och det är de som har drivit eller driver egna företag. De som jag känner som gjort det har vetat sambandet mellan deras privatliv och familj och företaget eller jobbet. De har inte varit som de ovan.


Jag tycker inte att någon är den bättre eller sämre. Grunden ska vara ärlighet och att våga säga det öppet, först till sig själv och sedan till andra. De som har lyckats eller lyckas driva eget är en annan kategori, de fuskar ju lite eftersom de vet sambandet mellan privatliv, familj och arbetet. 

Bondage warriors By Steven Klein for Vogue Hommes i Japan

Hittade dessa coola bilder på nätet.
Tycker att det var grymt snygga bilder även om temat inte ligger för mig.

Dansa din djävul med Petter

Alla artister har inte kommit fram genom röster, en del har faktiskt lyckats leva på försäljning genom åren. Här är två annorlunda artister i ombytta roller, fast ändå inte. Jag tycker att detta är en fantastiskt bra version av en grymt bra låt. Förmodligen har du redan sett den, men eftersom jag knappt kollar på TV så får jag tipsen genom att få syn på dem på nätet eller FB. Petter gör DiLeva... Hur som haver, bra covers är kul. Nu kommer jag säkert få Rockstjärnan på mig... Och kanske LMS...

Kanske kan det vara bra för dig att erinra dig om hur originalet lät med farbror DiLeva själv.

Dessutom får du höra DiLeva mumla lite om den.

Filmen The Social Network

Detta är inte en recension av filmen, knappt heller en betraktelse. Det är några spontana rader. 


Ekonomen och jag blev bjudna och fick gå på smygpremiär av filmen The Social Network en lördagsmorgon. En film som handlar om Facebook, dess grundare och turerna kring starten. Och med grundare så skriver jag i pluralis. Fast nätet har berättat för mig att storyn som beskrivs är skriven något ensidigt ur en grunderas perspektiv, han som säger att han stått för degen. Den som verkar ha stått för det mesta av kodandet beskrivs mest som någn med Ascbergers syndrom eller något liknande.

Jag var lite rädd för filmen när den började eftersom jag hade en känsla av att det kunde vara riktig skit, och det var den verkligen inte. Den var avkopplande och byggde på bra dialoger och schyssta växlingar framåt och bakåt. Alltid bra att gå på bio med noll eller låga förväntningar.

Den gav en bild av flera saker för mig. Bland annat att det brukar vara bra att ha tydliga överenskommelser om vad man vill om man är fler än en som startar ett företag. Dessutom att människor förändras när det kommer med pengar i det hela. Den enda ovana känslan var att det är en film om en historia som jag kan känna är nyss påbörjad och att det är annorlunda att göra en historisk film om en sak som knappt har börjat. Här har du en förhandsglutt.

Ibland

Ibland bara kommer saknad till mig på besök. Det är när jag inser att det är några personer för få på klotet. Det är helt enkelt några som fattas och saknas. Det går inget att göra åt det, det vet jag. Fast det blir ruskigt tomt ibland. Kan vara att det är en tanke som kommer eller att någon säger något. Ibland är det en bild, ett plagg eller en sak som startar motorn och ger faktumet.

Det är helt enkelt några för få personer på klotet ibland. Inget går att jämföra med när ni var här och ingen kan ersätta er. 

Fiorentini Baker

Så snygga finns det! 

Kännetecknande för rätt skor är att de går att använda året om. Dessa införskaffades under våren på W19 och är nu snyggt trashade och lika ljuvliga som alla Fiorentini Baker.

Socker i Milano

Denna bild på en liten sockerpåse tog jag senast jag var i Milano. Det var på den tiden jag drack eller missbrukade kaffe. Jag fann sockerpåsarna något ovanliga. Kändes inte så modernt och nästan som när Avlånga Landet körde reklam för Tomteskur...