Vet inte vilken kanal jag hade på men vet att jag till en början låg och småjobbade på hotellrummet. Efter en stund trängde den där tyske dårens otäcka tal igenom och jag tittade upp från min Mac. Ännu ett program om andra världskriget sade min hjärna samtidigt som det dök upp en liten vän dam som med lugn stämma berättade om en promenad på någon snö- och blodtäckt väg. Sedan var jag fast. Damen berättade om sin tid på Auschwitz, om Doktor Mengele, sina upplevelser och sitt starkaste minne. Minnet hon berättade om var hur solen apelsinfärgad hade stått vid horisonten en gång och varit så gudomligt vacker, samtidigt som röken stod tjock och mörk ur skorstenen från ugnarna. Detta i samma stund och vy. Denna bild beskrev hon som så extremt paradoxal och konstaterade att hur jorden och livet kunde visa sådan enorm skönhet och samtidigt vara kopplad till denna ondska i ett och samma ögonblick på denna jord....det övergick hennes förstånd.Måtte vi människor se till att för alltid komma ihåg vilken skit människor då, nu och i framtiden är kapabla till!
