En kväll för ett tag sedan vandrade jag och Perceptionisten till platsen vi oftast är på. Oväntat nog så var samtalsämnet vår gemensamma gud David Bowie. Vi gick och njöt av gamla Bowieminnen och sade än det ena låtnamnet till den andre. Efter en stunds låtkalja började vi prata bland annat den underskattade låten Pallas Athena och då sade Perceptionisten att han faktiskt aldrig ogillat en enda låt med vår gemensamma gud. Han sade det spontant och med en sådan där underbart ärlig stämma som bara hoppade till som ett glädjeskutt. Han förklarade stor kärlek till Bowie med dessa små ord och speciellt på sättet han sade och utryckte dem. Jag blev så tagen av detta att jag faktiskt rakt upp och ned erkände att jag haft svårt eller åtminstone varit lite ambivalent för Bowie då "alla" skulle gilla honom under Let's Dance-perioden. Perceptionisten fortsatte mjukt, utan att kommentera vad jag just sagt, med att säga att det inte spelade någon roll...han kunde inte komma på en enda låt som han inte gillade...Det är sann kärlek. En rejäl hyllning. Perceptionisten är trogen och lojal på alla sätt, och hans totala beundran av och lojalitet till Bowie är unik.
Snart skall vi träffa Bowie!
