Under de senaste åren så upplever jag att det är många av de gamla idolerna och favoriterna som faller ned från piedestalen. En som gjorde riktigt ont att se var den gamla hockeyeleganten som snurrade in och vinglade under en modevisning för tjejer i vintras, kalaspackad med en bilhandlartyp i släptåg. Bonk! sa det så föll han från piedestalen. Till helgen skall jag gå på U2 och de har alltid haft en mycket speciell plats i mitt hjärta, speciellt då plattan Boy. Köpte den samma sag den kom till skivbutiken. Jag har haft lite svårt att bli en av alla de som sett dem på olika stora stadion och bara hyllar dem oavkaortat i tid och otid. Jag har haft svårt för Bono’s ambitioner att bli den nya Koffi Annan. Därmed har jag stannat i min egna U2 beundran och skitit i att se dem på olika stadion. Om jag valt att spela U2 för andra så har det bara varit October och Boy. I mina lurar har det varit alla plattor.
Jag har alla plattorna och hävdat utåt att det de gjorde i början var fantastiskt och att resten är sådär. Inåt har jag diggat i princip allt de gjort men varit rädd för att bli en beundrare av deras stadionmusik.
Så om några dagar vet jag om de sitter kvar på piedestalen. Jag skall höra och uppleva dem på en betongbunkrarnas betongbunker. Jag återkommer.
