Paradiset

Så fort jag kliver in i trädgården sprider sig alltid lugnet i hela kroppen. Axlarna sjunker alltid ned. Ämnena blir alltid få. Det är inte bara min favoritplats, det är Paradiset.

Just denna gången i Paradiset var det prick ett år efter Den Stora kom tillbaka. Den Stora kom tillbaka efter en ofrivillig frånvaro och snart nog det enda han ville var att få komma en sista gång till Paradiset, få den där måltiden han drömt om och sedan få vila. Det var nog så att Den Stora hade bestämt sig, det var dags att få komma hem. Som med så mycket annat så blev det precis så som den Den Stora ville.

Det har runnit många tårar ur mina trötta ögon detta året. Goda och friska sådana, samtidigt som en bra och sorgsen känsla latent har funnits och emellanåt gör sig tydlig och hörd. Men sorgen är vacker och stark.

Den Storas lånade säng finns inte kvar. Vila sker i en annan bädd nu, som förmodligen är mycket bekvämare. De flesta sakerna, tingen och prylarna finns kvar. Min Lilla är mer synlig än någonsin och står ung och rak.

Mitt i Paradiset vilar ett enormt lugn och en trygghet som i sig är det viktigaste Den Stora lämnat oss med. Min Lilla hyllade minnet av Den Stora genom att titta på samma klockradio som för ett år sedan när siffrorna visade 5.21.

Tack kompis! Vet att du saknar oss lite också.