Fantastiskt vad JVM engagerar...

Patrick Ekwall skrev ett sansat och nyanserat inlägg på Twitter som satte fart på responsen. Sök på @Ekwall så hittar du starten på dialogen från fredagen den 6 januari. 

Fotografins IKEA och MIO

Jag har skrivit mycket positivt om Fotografiska i Stockholm, och kan härmed meddela att det är slut med det nu... 


Jag började gå där tidigt och har varit där ensam, med kunder och med vänner. Och jag är medlem, en medlem som har pratat på scen om Fotografiska, i privata samtal, i jobbsamtal och bloggat och twittrat om dem. Det har varit en fantastisk tid. Så en lördag i oktober när jag gick dit så var det hysterisk kö och jag fick en känsla av att publiken och besökarna höll på att ändra stuk. 

Nu vet jag att jag hade rätt känsla. Fotografiska har blivit en succé och det vimlar av folk där. Det har gått så bra att även Moderna Muséet varit tvungna att gå ned i källaren och gräva fram en massa bortglömda och dyrt inköpta foton för att vara del av den västerländska hysterin runt fotografiska utställningar. Det är precis likadant i Paris, Berlin och Barcelona. ALLA ska gå på fotomuseum, det är det nya Wasamuséet eller Skansken med Stockholmska mått mätt.


Med lite sorg i hjärtat så kan jag nu meddela att Fotografiska ur alla aspekter har blivit som IKEA och att Moderna är som Mio. Gå inte dit, ta en lunch eller middag på Restaurant Hjerta istället. Alltid svårt med balansen mellan bra kvalitet och unikitet samt att tjäna pengar på folket...

Olle Ljungström - Seasons in the sun och lite Ferlin (På Spåret)

Olle Ljungström var med i "På spåret" ikväll tillsammans med Augustifamiljen. Naturligtvis så var det legendariskt bra, precis som jag trodde... och lite glad är jag att jag inte har HD-tv. Och ni som följde Twitterflödet såg att det som vanligt finns två ytterligheter i åsikter om Olle Ljungström, gudomlig eller avskyr. Olle är gudomlig!.!

Olle i "På spåret" ikväll

Olle Ljungström är med i "På spåret" ikväll tillsammans med Augustifamiljen. Kan bara bli legendariskt bra...!

Upp till kamp med Helena Bergström

"Motljusgråterskan" är ledsen för att finkulturen inte gillar hennes och Nutcase Colins filmer, 
som hon ser som folkliga. Hon tycker att han ska ha Guldbaggar i massor...

Filmkritikern Fredrik Sahlin tycker inte att Guldbagge-juryns bedömning är konstig.


– "Han har gjort bra filmer och är en habil filmmakare. Men senaste Änglagård är inte bra. En sommelier jämför aldrig med Vino Tinto".


Om du mot förmodan är intresserad av vad "Motljusgråterskan" tycker så kolla här.


Personligen så är min uppfattning att hon ska stå för de "franchisefilmer" de gör och leva därefter. Det svenska folket gör dem ju rika genom att i masspsykos titta igenom deras rullar. Helena själv ska se till att lägga av att gråta och tycka så synd om sig själv. Utan att se på filmerna så vet jag att hon bölar sig genom film efter film, och att den ena filmens story är den andra lik men ändå lyckas vara sämre än den andra. Helena borde vara ödmjuk för ovan faktum, att en stor del av det svenska folket är så okräsna att de sväljer deras skit!


Fick förresten ett tips från en läsare på ett klipp där hon inte gråter eller bölar i motljus. Kul med lite variation för er som ser henne ofta kanske.

The Gents - Shadow Show

Såg ett semipublikt meddelande från Rockstjärnan, "Now this would be the kickstart 2012 needs, bring them to Sweden asap!!!" Vem ska se till att han får som han vill? För det finns knappast någon som kan neka en önskan från Rockstjärnan obestraffat, antar jag?

Definitely, maybee

Jag är en djäkel på att vara kritisk till smörja som folk och personer ägnar sin tid åt och sedan kan jag fastna ensam sittandes vid vad jag egentligen tycker är riktiga skräp- och skitfilmer. Jag inser att de är fnissmödiga men gillar att de så puttenuttigt roar mig under ett par timmar. Denna gången var det en film med samma titel som Oasis debutalbum, Definitely, maybee, som fångade mitt avkopplade tillstånd.

Filmen Definitely, maybee handlar om en nyskild pappa som sitter och berättar om sitt livs olika kärleksrelationer för sin tioåriga dotter. Som ung kommer pappan med sina presidentdrömmar till New York för att arbeta med Bill Clintons valkampanj. Hans fästmö är kvar i Wisconsin. Allt som pappan berättar sker med alias, för att hans dotter inte ska genomskåda genom historien vem som är hennes riktiga mamma. 

Det finns massor av amerikanskt äckligt i filmen och bland annat gäller detta dottern som spelas av samma tjej som var med i Little Miss Sunshine, Abigail Breslin. Otäckt klämkäckt låtsascharmig. Den manliga huvudskådisen minns jag inte namnet på, men usel är han. Och tro det eller ej, filmen slutar gulligt glatt med hjälp av den otäcka dottern. Massor av tillfixade och alldeles för unga kvinnliga gullegullskådespelarbrudar flimrar förbi i allsköns röra.

Och..., jag gillar den. Jag kommer med största säkerhet se den igen. För mig är det klockren avkoppling att kolla på denna typ av fördummade amerikanska filmer. Kanske för mig vad Änglagård är för andra, fast tvärtom:)


Och om du inte spytt ner skärmen redan av att ha läst ovan bikt så kanske du gör det genom att du kollar den puttenuttiga trailern?

David Bowie 65 år - Inför födelsedagen

Snart fyller han då 65 år, världens enda popikon David Bowie. Du kan följa nedräkningen inför födelsedagen på söndag via 

BBC 6 sänder den här veckan en hel del material bland annat en serie varje natt denna vecka som du hittar här

Samt denna på söndag

Och Tune in här

PS. Tipset kommer från Hagahunken, tack!

David Bowie & Kate Moss by Ellen von Unwerth for Q October 2003 - Black & White

David Bowie & Kate Moss by Ellen von Unwerth for Q October 2003 - Color

Hugo Pratt för Corto Maltese

Kanske ska du idag gå in och handla något kul här. Det är absolut inte ett komplett sortiment men några av basgrejerna kan du hitta. 


Om du sedan vill ha tag i någon av de två överdragen på de två sista bilderna nedan så får du anstränga dig. 

Zlatan - Crafted for Destruction by NIKE

Det finns andra länder och utländska varumärken som inser värdet...

Jag är Zlatan Ibrahimovic - Min historia

När svenska idrottare eller politiker ger ut sina så kallade självbiografier så brukar jag snabbt dra öronen åt mig, de brukar vara totalt ointressanta med fokus på fel detaljer eller med fokus på informella beslutsmöten eller omkädningsrumssnack. Dessutom brukar de alltför ofta förutsätta att det kommer vara någon som kommer minnas vilka de andra eller själva föremålet är och att de kommer minnas av någon efter en tid.

Så kom då Zlatan Ibrahimovic – vår egen Zlatan – utmed en självbiografi, ”Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia”. Zlatan valde,för alla dessa idrottare och politiker behöver en spökskrivare, den erfarnejournalisten David Lagercrantz. För mig var det ett mycket klokt och bra val.

Självbiografin är en dokumentation av vikt för och om Sveriges utveckling. Det är den där framgångssagan som många barn drömmer om, den är boken omkillen som tar sig från mycket enkla och struliga förhållanden och blir en avde stora idrottspersonerna i det avlånga rikets idrottshistoria.

Eftersom jag inte är objektiv och sätter Zlatanpå piedestal vad gäller Sveriges utveckling, så ser jag boken ur mitt perspektivoch kanske minst av allt så ser jag Zlatan som en fotbollssymbol.

Boken är intressant, denhandlar om en annan del av Sverige än det som normalt beskrivs av så kalladekända människor. Det handlar om det riktiga Sverige som har sociala problem,etniska motsättningar och närliggande kriminalitet. Jag insåg när jag läste att jag vissteganska lite om Zlatans uppväxt förutom att han vuxit upp i Rosengård och atthans föräldrar invandrat från Jugoslavien. Det blev solklartklart för mig att han växt uppi en splittrad familj med ekonomiska svårigheter, där biografin berör tillräckligt mycket för att läsaren ska förstå. Zlatan beskriver hur han stjäl cyklar, kläder ochannat. Visar sig stökig och har problem med skola och ogillar samhället. Ivissa stycken så känns det som om det kunde ha gått åt pipan. Det som hjälperhonom framåt är den enorma bolltalangen som tas till vara av honom och avnågra enstaka andra.

Min personliga favoritdel av boken är att jag förstår mycket när jag läser början,den del som handlar om Barcelonas pojkskola, den om den han kallar Filosofen och Zlatan själv. Jagförutsätter att det Zlatan skriver stämmer och förstår då enormt mycket mer vad som sagts ochsägs. Han gjorde över 40 poäng i Barcelona och han levererade fram till en visspunkt, och den pukten förklaras trovärdigt i boken.

Jag fick genom boken en resa från start till strax innan mål,innehållande familjen, kärlek, problem, snatterier, uppväxt, intriger, maktkamper och händelserpå planen. Herrfotbollens stora och små passerar förbi. Jag vet attkvällstidningar, bloggare, magasin och andra fullständigt pumpat ut störredelar av innehållet i boken, det spelar dock ingen roll. Du ska läsa dennamilstolpe om Sveriges utveckling som nation. Det finns inte mycket som talar för Sverige framåt, men om alla jag känner vill göra något av det de har så kan de se detta som en inspiration. Sverige har Zlatan Ibrahimovich,han är vår man. Det är ett stort nöje att flyta igenom Zlatans bok och följa berättelsen ur Zlatans perspektiv. Jag tycker att alla ungdomar i Sverige bör ta sig tid att läsa denna bok, boken om Sveriges mest framgångsrika fotbollsspelare genom tiderna. Vår nations lagkapten i vårt herrlandslags gulblåa tröja.

Så här sa Björn Ranelid om boken, i vissa delar har han fantastiskt rätt. Så fort han uttalar sig om författaren så faller hans trovärdighet. I övrigt håller jag med fjanten.

Och ett inlägg i debatten från Foreign Desk 

Finns det då inget negativt, så att LMS känner att han får med den delen? Jo, det är alltid svårare för den som blir intresserad av Zlatan om du inte vet vilka Flygare och Tamandi med flera är. Då blir det bara en massa namn. Vem vet inte vem Tamandi är, undrar du? Ja, det finns faktiskt några stycken som inte vet.