Olles spelning i Little Village

Under en ganska lång tid pratades eller skrevs det knappt om Olle. Sedan kom "minnesskivan" och sedan kom dokumentären på TV.

En Olle sittandes i rullstol, han säger sig ha brutit båda fötterna. Undrar lite vad Olle hade förväntningar på konserten i allmänhet och sin kapacitet och mottagandet i synnerhet. In rullade Olle till en enormt trogen och förväntansfull publik som formligen svalde Olle från första sekund, kanske långt innan. Den enda gången under de 70 minuternas konsert som inte bara Olle var i fokus var under den fantastiskt vackra duetten Hjältar med vackra Anna Järvinen.

Olle körde mycket nytt från Sju som de flesta inte verkar ha vant sig vid, eller så är det bara jag som gillar den.

Olle har ju ett hav av bra och finurliga låtar att välja mellan och körde Morotsman, Min far och jag, En apa som liknar dig, Norrländska präriens gudinna och en helt ny, version av Nåt för dom som väntar.

Var länge sedan jag var på en konsert där artisten hyllats så okritiskt och varmt.

Till stående ovationer rullade Olle in till det första extranumret och körde till min enorma glädje Jag spelar vanlig och den gled över i Stones Sympathy for the devil. Publiken i Little Village bara lyfte ur stolarna och stampade med fötterna och jag lurade på hur en dokumentär hade påverkat och vad Olle kände.

Om jag varit Olle, eller så vilsen som Olle förmodligen är, så hade jag nog blivit renlevnadsmänniska bara av den anledningen att det verkar finnas många som saknat honom, uppskattar och gillar honom. Han borde ha blivit mer än berörd och eftertänksam av mottagandet och hyllningarna.

Shape up!