Inte bara efter detta samtal utan efter varenda samtal med vänner så drar samma funderingar igång hos mig. Trivs alla med hur de har det? Trivs de ganska bra och att alternativen är för jobbiga? Eller vad tänker de innerst inne alla mina vänner? Jag vet en del om hur några vänner tänker och vilka beslut de tagit.
Hur är det egentligen, alla ska ha minst en respektive? De senaste åren har jag pratat med en del vänner som hävdar att det är sååå skönt att vara ensam. Jag har pratat med andra som säger att de inte vill något hellre än att vara minst två. Och så de som tycker att de har det ok och att det skulle vara så besvärligt att göra något åt det. Och så slutligen den lila gruppen som faktiskt har det kalasbra och att jag tror dem. De som sagt att det är sååå skönt har gått in i en annan fas med andra drivkrafter senare.
Det är egentligen enklast om alla får vara två eller fler. Det verkar bli mycket att försvara och förklara annars. Ibland kan det även kännas som att det utåt sett är mycket få som kan tänka sig att vara färre än två.
Jag har respekt för att det är en konst att gilla sig själv och att njuta av sitt eget sällskap. Jag förstår att det är enkelt att känna mer stöd i hur var och en är genom att ha någon att bolla och dela saker med.
Hur är det för dig? Har du det som du vill ha det? Orkar du förbättra det?
2 kommentarer:
Jag tycker det är bäst när det bra, det är min enkla devis!
R.S
Jag kan inget göra åt det. Jag vill ha dig men får aldrig någon respons!!!
Fresterskan
Skicka en kommentar