Valborg

Varför firar vi Valborg googlade jag och kollade runt på lite olika ställen.

Vi verkar i alla tider och alla kulturer haft ett behov att organisera och strukturera en tillvaron med hjälp av avbrott och delar. Ett sätt är att vi delar upp tiden i greppbara enheter såsom år, veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder. Men även åren kan har vi delat in och det på ett antal olika sätt. Ett vanligt är att dela in året i ett vinter- och ett sommarhalvår. I norra Europa har det vanligaste varit att vinterhalvåret varat från november till april och sommarhalvåret från maj till oktober.



I brytningstiden mellan sommar och vinter verkar det alltid funnits föreställningar om att onda och magiska krafter varit i rörelse – vilket också gäller andra brytningstider såsom t.ex. sommarsolståndet och skärtorsdagen. Till sommarhalvårets slut, 31 oktober, har det i den anglosaxiska världen knutits firandet av Halloween – som har sitt ursprung i den keltiska festen Samhain. Då trodde man att döda människor vandrade och man tände ljus för att de skulle hitta tillbaks till sina gravar. På motsvarande sätt har 30 april i keltisk tradition firats som vinterns sista dag – Beltane. Ordet tros komma från Baal (Gud) och ett keltiskt ord för eld.

I Tyskland har 30 april firats som Walpurgisnacht – den natt då häxorna for till Blocksberg (motsvarande vår skärtorsdag då häxorna far till Blåkulla).

Även i Sverige har valborgsmässoafton firats som vinterns sista dag (varpå man sjunger ”Vintern rasat ut..”) och således en dag då man firar ut det gamla och in det nya halvåret.

Sedan åtminstone medeltiden har valborgsdagen (alltså första maj) varit första dagen på det administrativa året. Så här skriver Bringéus:

Hantverkarna följde köpmännens mönster och sköt under 1400-talet upp årets stora sammankomst från fastlagen till valborgsdagen. Sedan tiggeri förbjudits under fastlagen, försköts även djänkarnas (skolgossarnas) fetsfirande till majdagen.

På så vis blir valborgsmässoafton en typ av nyårsafton (egentligen inte mindre logisk än 31 december). Firandet av valborgsmässoafton är alltså ett firande av sommarhalvårets början och traditionerna som knutits till firandet är av blandad härkomst. Att tända eldar på valborgsmässoafton är en sed som kan ha sitt ursprung hos tyska köpmän som importerade sedan till Sverige under 1700- och 1800-talet. Swahn skriver dock:

Men troligt är dock att den här vackra seden ändå har ett äldre, inhemskt förflutet. Somliga folklorister har hävdat att det ytterst skulle röra sig om keltiskt, närmast irländskt ursprung, I det fordom keltiska Västeuropa var 1 maj sommarhalvårets första och firades inte minst med bål.

Även Eskeröd är inne på samma linje då han menar att valborgseldarna har andra, rent praktiska, orsaker. Skiftet april/maj var det vanligt att djuren släpptes ut på bete och då användes eldarna för att skrämma bort rovdjur. Vidare röjde man slåttermarkerna på våren och var då tvungna att elda upp allt ris varvid stora bål blev nödvändiga.

Det omvittnas också ofta att man till valborgsmässoelden tog allt det torra riset från vinterns lövfoder. Då djuren släpptes ut och det inte blev mer ris, var det en praktisk åtgärd att elda upp det. /../ Med tanke på de magiska spekulationer, som ofta knyts till ingångsdagar för nya perioder av året, ligger det nära till hans att särskild skyddsmagi inför djuren betesgång kommit att tillämpas här.

Oavsett om det är tyska köpmän eller svenska bönder som ligger bakom valborgseldarna torde det vara klarlagt att firandet av sista april som vinterns sista dag finns i en rad olika kulturer och epoker. I Sverige kallar vi dagen för valborgsmässoafton (vilket egentligen är lite märkligt eftersom Valborg kom in i almanackan först 1901).

Källor: Årets festseder av Nils-Arvid Bringéus, Svenska traditioner av Jan-Öyvind Swahn, Årets fester av Albert Eskeröd samt Highdays and Holidays av Margaret Joy.