Jag funderade ett par dagar innan jag öppnade den, de senaste åren har jag gjort misstaget att läsa om böcker eller se om filmer som minnet säger var bra. Hur som haver, nu har jag sträckläst den igen.
Jag är enormt glad att jag öppnade och läste den igen. Även idag, boken kom 1974, så är Zen och konsten att sköta en motorcykel enormt bra, och jag tror att alla – om man skaffar sig rätt inställning – kan få ut något av boken. Jag tror inte att alla blir bättre människor av att läsa boken, men jag vet att jag minns nu att den har gett mig chansen att agera annorlunda. Redan i förordet visar den att det finns två sätt att läsa den här boken – rätt och fel. Fel sätt är att tro att man ska få något lättsmält motorcykeläventyr. Rätt sätt är att man läser den med inställningen att få en lektion i hur man kan se på livet, världen och sig själv.
Den handlar om en pappa och hans son som ger sig ut på en resa över kontinenten och genom knepiga resmål. Till en början har de sällskap men sen blir det bara de två. Samtidigt som fadern förklarar filosofi för läsaren så jagar han ett spöke, eller en idé som visar sig svårfångad.
Zen och konsten att sköta en motorcykel är verkligen en möjlighet till lektion i filosofi. Författaren Robert M. Pirsig blandar fiktion och filosofi till något man kan ta till sig av. Det mest givande och roligaste med boken tycker jag är idéerna, och på sättet som pedagogik och retorik framstår och presenteras.
Jag mindes det som att det var en bok med svårt språk, men så var det ej nuförtiden. Språket är lätt att hänga med i, så även tankegångar och begrepp. Jag fick även en behaglig repris i hur ogärna jag släppte ifrån mig boken.
Tack för påminnelsen Pelle! Ni som läser detta... Läs eller lyssna på den!!!
