Jag har varit vid Söndryms kyrka och på kyrkogården idag.
Jag har suttit i kylan, värmd av solens vårstrålar, på huk framför Din vackert belysta gravsten. Och jag har längtat något enormt efter den stunden länge nu, den där stunden när jag får ha Dig för mig själv och högt säga allt jag lurar på.
Idag pratade jag massor med Dig, som jag brukar, och jag gjorde det ackompanjerad av gråt, harklingar och floder av tårar. Ljudlösa och vackra floder där varje droppe innehöll så mycket saknad att jag var nära att brytas av på mitten. Och hela förloppet och alla känslor är bara vacker sorg, det vet jag, men i dag verkligen bara flödade det.
Vet inte exakt varför det var så mycket som kom upp just idag, men jag misstänker att en anledning var faktumet att det fanns så mycket att berätta sedan jag var hos Dig senast. En annan var faktiskt vädret, isande kallt i luften, varmt i solen, helt stilla och fåglarnas hoppfulla kvitter. Och dessutom åkte jag dit själv och var för en gångs skull helt ensam med Dig på hela kyrogården, och då blev orden och stämman högre.
Gällande mycket att berätta så förstod Du säkert idag att det onekligen har hänt mycket och det var ju flera saker som jag idag återkopplade till Dig, baserat på saker Du sa till mig de sista veckorna innan Du dog. Dessutom berättade jag saker högt för Dig som jag bara tagit med mig själv och en som jag tagit med en annan viktig en.
Och nu, flera timmar efteråt, så har jag fortfarande skälvningar i kroppen och spontana tårar som bara rinner ut. Jag sitter på ett tåg nu och vet att det droppar tårar på skärmen på iPaden och att medpassagerarna ser det. De vågar inte fråga eller säga något, och det är skit samma.
Jag kommer snart tillbaka och pratar mer till Dig och berättar fler saker. Kommer vara skönt att träffa Dig snart igen. Njut av den oranga, Du vet nu vad den betyder!
Shit vad jag saknar Dig, Min Kompis!
