31 augusti 2010

Leonard Cohen

Det finns få musiker eller band som ger mig totalt lugn. Sade gör det om det är de gamla grejerna. En del klassiskt kan göra det. Van Morrison gör det om jag håller mig vaken. Leonard Cohen gör det alltid.

Min introduktion till Cohen kom givetvis genom Feffe och sedan köpte min storasyster en LP med Cohen som heter Death of a ladies man. En vacker skiva med fantastiskt omslag. Detta var dels tiden för LP och de alltid lika spännande omslagen där foto, material och design alltid spelade roll för att kunna bedöma helheten av vad en artist var värd.

21 september fyller Leonard Cohen 76 år och han är still going strong.


Vackra Dance Me to the End Of Love

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet hur fattig du tycker Kopiatorns musik är och så även hans förebild.

Tycker du verkligen Cohen är bra mer än en låt i taget?

Kidda

Anonym sa...

Min är platta är "Songs of Love and Hate" från -71 och höjdpunkten är "Avalanche"!
Eat your heart out, José Gonzales! För er som inte vet, så diggar jag J.G stenhårt nästan mer än cello, så det torde säga en del:)
Bara själva skivomslaget kan ju få vilken mummeldissare som helst att omvärdera vår gode man L.C direkt!
För övrigt hoppas jag att alla här med minsta musikintresse har en direktlink till http://www.allmusic.com (ett musikvetarens IMDB), parat med sin nya "Walkman"länk, aka Spotify:)
Plötsligt känns musiken nästan lika verklig och levande som på den tiden Mr.RaRe talade om, när man studerade allt från omslag, pressning, musiker och TEXTER!!!
Fast egentligen, vem bryr sig, hittar jag den i tidningshyllan på Statoil så är det gott nog för mig;)
R.S