Köksbordspsyke

Många barn och ungdomar ges tidigt chansen att skaffa sig köksbordspsyke.

Vad är då köksbordspsyke?

Låt oss tänka oss följande scenario. Ett barn kommer hem till köksbordet från tennisen. Barnet spelar tennis två gånger per vecka. I en grupp om fyra stycken. Föräldrarna frågar hur det gick på mötet barnet haft med klubben. Barnet svarar att det inte har blivit uppflyttat till och med den grupp som spelar tre gånger i veckan.

Det är nu det i grunden finns två kategorier av respons… 

Den första kategorin är att föräldern svarar med frågan. Ok, och hur ska du nu göra för att komma med i den gruppen, för du har sagt så många gånger att du vill komma med där? 

Den andra kategorin är den där föräldern börjar med påståenden som är ungefär så här: Det är inte klokt vad de andra favoriseras..., antagligen har deras föräldrar massor av kontakter... Och hade bara tränarna fattat hur duktig du är så hade du fått chansen... och så vidare.

Denna andra kategorins barn ges en tydlig och bra chans att skaffa sig vad jag kallar köksbordspsyke. Jag tror att jag förstår hur de föräldrarna tänker med sitt svar och att det ska innehålla en slags tröst. Jag vet att det ger en märklig effekt på de barn som anammar det. De skaffar sig ofta detta köksbordspsyke, som går ut på väldigt lite eget ansvar samt använda tonvis av reaktivitet.