De distingerade åkte på moppo

Sett ett par program som heter Sommarkväll med Anne Lundberg. Jag vet inte vem den viftande Anne Lundberg är, men på de två program jag sett så lyckas hon ta dit intressanta gäster. Det första programmet jag såg delar av så var gästen Paulina Porizkova. Hon imponerade på mig ur alla perspektiv. Allt från hennes nivå på svenskan hon talade, livsresan till rättframheten. Hon var lagom imponerad av en av de andra gästerna och framförde det med tydlighet. Han var någon överpositivist som klättrade i berg. Om hon är som jag uppfattade henne så är det bara att gratulera hennes närmaste och hennes omgivning.

Det senaste programmet jag såg så var det två av de svenska farbröder som är vana vid att styra och ställa frågor själva som var gäster. Ingvar Oldsberg och Jan Josefsson. I mina ögon gillar de verkligen sig själva, sina röster och tror verkligen att de är talesmän. Omoderna alltså. Jag tror att självinsikten och självkänslan är mycket låg. Kan ha helt fel eftersom jag bara träffat dem ytligt.
Båda blev lugnt och sakligt ifrågasatta av de två andra gästerna Katarina Hulting och Elisabeth Höglund. Speciellt var det då farbror Ingvar som fastnade i en fälla. Det var han som började veckla in sig i någon leende förklaring och analys av varför det från början varit lite kvinnor som programledare i TV men blivit fler efter hand. Katarina och Elisabeth frågade då varför män räknades som distingerade när de blev äldre och varför tjejerna skulle vara unga. Det fanns det inga snabba svar på och när det började räknas upp bra exempel från två kanaler så nickade Josefsson och Oldsberg svalde svar på svar. Här syntes ovanan vid att ej sitta på facit, ovanan vid att ej styra dialogen och ställa frågorna. Och framförallt saknades perspektivet för att kunna svara på frågorna och påståenden.

Sedan byttes det ämne.