Bröllopsfotografen

De senaste gångerna jag gått och sett filmer har jag haft tur. Tur i det avseendet att jag ej har vetat något om de filmer jag gått på. Fördelen med att "hamna" på filmer är att jag ej hunnit skaffa några förutfattade meningar. När jag "hamnade" på Burn After Reading trodde jag att det var en actionfilm. När jag "hamnade" på Män som hatar kvinnor visste jag inte ens att jag skulle se en biofilm och att den var svensk...

Den här gången var jag på en jobbgrej och visste att vi skulle se på film efter konferensen, men hade ingen aning om vad det var eller vad den hette. Dessutom visste jag att jag skulle missa slutet eftersom jag skulle iväg på en annan grej på tidig kväll med kunder.

Filmen Bröllopsfotografen bygger kring värmlänningen Robin, som spelas av den för mig okände Björn Starrin. Filmen börjar helt briljant när Robin går på Folkets Bio och är ensam i publiken för att titta på en pjäs med den misslyckade teaterskådisen från Stockholm. Redan där vann filmen mitt hjärta.

Robin knallar runt i orten Molkom och drömmer om att bli fotograf. Han sysslesätter sig som städare på Molkoms bruk som verkar vara brukets livsnäring.  Robin plåtar allt var han än går och var han står i sina "hårdrockskläder" med kraftiga boots, läderbrallor, grova länkar och ryggtatuering med Wermland i frakturstil. Däremot missar han hus som står i ljusan låga, antar att filmskapare Malmros sorgset och subtilt "highlightar" dagens blindhet för den mer näraliggande dramatiken på detta sätt. Dessutom har han smak nog att plocka in den dimension som jag har så svårt att acceptera bland mina medmänniskor, dimensionen med rasismen.

Robin längtar bort och när bruket läggs ner och det enda som återstår är enligt pappan ”att jaga så mycket som möjligt, arbeta så mycket svart som möjligt och vänta på bättre ­tider”. Då bestämmer Robin sig för att bli bröllopsfotograf och med en nyinköpt kamera ger han sig iväg till Stockholm för att starta karriär.
Han tar sms-lån, och beger sig i den mesiga pappans bil till ett kommande manligt triangeldrama. En triangel bestående av den läraktige, naive och uppåtsträvande Robin. Sedan "Överklass-Claes", som ärvt miljoner på ett företag som tillverkat plastklämman till brödpåsar. Däremellan en skådespelare på dekis, som är Claes försupne barndomsvän och maskot, Robins cyniske hyresvärd och guide till den för Robin  främmande överklassen. Rollen som Claes spelas av Johannes Brost. Rollen som skådisen av den briljante Kjell Bergqvist. Och sedan finns den andra huvudrollsinneharen som är Prinsessan i Djursholms­villan. Claes dotter Astrid. Även hon fotograf. Astrid spelas av Tuva Novotny.

Filmen är byggd på geniala och ganska släpiga dialoger som är mycket träffsäkra. Det är mycket roligt, tragi­komiskt och fyllt av avslöjande iakttagelser. Robin är centrum med sin annorlunda gestalt som slits mellan kärlek, anpassningsvilja, det han tror är "smartast" och driven av en framgångsdröm som kanske egentligen betyder att han ville bort från Molkom mer är något annat. Robin försöker utplåna och förneka sin bakgrund, inklusive sin tatuering. Han förvandlas abrupt från nyinflyttad "svennig" Molkombo som till välklippt timid och självsäker, blir Claes jaktkamrat och sedan en svikare i slips. Den vändan avslutas med en underbar scen tillsammans med hans gamla vänner och hans föräldrar i deras sunkiga källare tittandes på TV.

Det finns en scen som är helt fantastisk och det är den som sker på baksidan av föräldrarnas hur, med utsikt mot det nedlagda bruket. Pappan och Robin pratandes om morfar och huruvida han var nazist innerst inne eller ej.

Jag har hört att det kallats en "Mysig film med hjärta som tappar mot slutet". Det har jag ingen aning om, men bara dialogerna, styling, omgivningarna och själva karaktärerna är värt tiden. Bra eller dålig dag spelar ingen roll. Om du vill skratta, fnissa och mysa lite... Se den, här har du trailern!