Prinsessan, Psykologen Mys och jag satt och åt söndagsbrunch och jag lade märke till mannen i boots i baren. Lite kraftig och såg trött men kontaksökande ut där han sittandes på sin barstol sippade på sin stora starka öl.
Hans blick flackande runt i den stora och trevliga hotellbaren och när jag tittade upp så sken han upp i ett stressat och forcerat leende. Han kände mig och jag kände igen honom och höll god min. Sanningen är att jag verkligen kände igen honom men ej mindes vem det var. När jag reste mig för att hälsa så berättade han att han hade kommit från Bangkok dagen innan och att det var fantastiskt. Han hade varit där i tre månader och han skulle ta sig fan fan åka tillbaka snart. Jag svarade något i stil med att det var viktigt att ta hand om sig... Snabbt fick jag i retur att Sverige var tråkigt och att det inte händer något här. Bangkok däremot… Han fortsatte med att berätta att det snart var dags att åka tillbaka, kanske flytta dit, djävligt mycket kul folk i Bangkok, träffat tjej, bra tjej, känner många, skilde sig ju i höstas, visste jag det, bestämde sig att livet inte bara är jobb och familj, man skall ju ha kul också…
Jag orkade inte komma på eller fråga vem det var jag pratade med och avslutade med ett ta hand om dig.
Veckan efter var Prinsessan och jag på samma brunch igen. Och Bangkokmannen satt i samma tillstånd på samma barstol igen. Och om du klistrar in ovan rabbling så var det samma monolog igen. Denna gången lade han dessutom in att vi kunde ta en öl någon dag.
Jag vet att det inte var Ulf Lundell jag träffade men det var tjugo år sedan jag uppskattade Ulf Lundells musik, texter och rabblande i böcker… Även om jag varit i Bangkok sedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar