Kärlek och förälskelse

”Kärlek är inte ett ögonblickets känsla utan ett medvetet beslut om ett sätt att leva.” Ulrich Schaffer

För många år sedan väntade jag på att min dåvarande kärlek skulle komma hem. Jag såg inte fram emot hemkomsten. Inte alls. Jag visste att det skulle bli vår sista dag som par, och att vår tid tillsammans, som jag en gång trodde skulle vara för evigt, skulle ta slut. Jag har aldrig ångrat mitt beslut och jag har aldrig gått bakåt i tankarna och tänkt "tänk om...". Det var, vad jag minns, ett svårt beslut då, och det jag har fått har vägt upp det flerfaldigt.
Varför det tog slut är det fortfarande vänner och bekanta som frågar. Ja, varför? Det och vi var inte de rätta, flera ting fattades. Jag värnade om henne, älskade henne lite, men jag var inte kär. Ibland var jag lugn och trygg med henne, men attraktionen fanns absolut inte.

Har funderat på dessa tankar en del och om vad alla dessa känslor kanske står för.

Hur vet man att man är förälskad? Är en förälskelse likställt med att vara kär? Kan en attraktion kännas som en förälskelse? Vad är en attraktion och när övergår den till kärlek?

Att bli darrig eller pirrig av att vara nära en människa och känna en dragning till honom/henne är väl en ren attraktion? Men är det skillnad om det på samma gång flyger omkring fjärilar i magen när personen är närvarande, eller kan det fortfarande bara vara en attraktion?

Om man dessutom trivs rent intellektuellt i hans/hennes närhet, känner sig varm inombords och har väldigt kul ihop - är man förälskad då?

Om man blir glad av ett telefonsamtal eller text från personen och känner att man kan sitta i timmar och diskutera allt och inget - vad står det för?

Att bli attraherad tror jag händer alla flera gånger under livet, oavsett om man är singel eller i ett stabilt förhållande. För mig kan det hända ett par gånger per dag eller med stora tidsskillnader. Attraktionen till andra kommer alltid att finnas där, men det har inget att göra med att det kommer att övergå till något allvarligare eller annat än så.

När övergår attraktionen till en förälskelse? Hur är skillnaden på en spontan och plötslig förälskelse och att man faktiskt är kär?

När har man träffat rätt? När attraktionen och förälskelsen blir ett och skapar kärlek?

Hur vet man att kärleken är borta? När attraktionen och förälskelsen har falnat och enbart tryggheten är kvar och totalt har tagit över?

En film jag såg innehöll en line som sade ungefär:

"Kärlek är det som kan finnas kvar när förälskelsen runnit ut"

Hittade några kommentarer på nätet:
– När man är kär loggar hjärnans förståndsfunktion ut. I stället kopplas delar av hjärnans belönings- och lustcentra in. Det gör att vi ofta känner oss på ett speciellt sätt när vi är förälskade och kan göra rätt så knäppa saker, säger neuropsykologen Åke Pålshammar.

Förälskelsen sätter fart på hjärtat och lokalbedövar samtidigt hjärnan. Belöningsområden i hjärnan får så kraftiga kickar (av dopamin) så både uppmärksamhet, tankar och handlingar ofelbart styrs mot ett visst mål. En klar omprogrammering i hjärnan sker med drag som starkt påminner om beroendesjukdom och tvångssyndrom. Intensiv kärlek har drag av beroendesjukdom, eftersom den bygger om hjärnan precis som drogberoende kan göra, avslutar han.

Enligt uppgifter från SCB gifter sig cirka 40.000 personer årligen i Sverige, medan ca 20.000 skiljer sig. Hälften lyckas hålla de löften som avlagts inför olika gudar, respektive och andra. Om vi räknar in alla kraschade äktenskapsliknande förhållanden så vågar jag inte gissa på vilken summa som skulle uppnås, men visst är det starka fakta?

Är vi så usla på konflikt- och problemhantering att vi till minst 50% väljer att fly från gnisslande relationer och äktenskap i stället för att lösa situationen? Är det bättre eller sämre än tidigare och i så fall för vem eller vilka?

Personligen tror jag att en detta kan besvaras av det jag inledde med, problematiken i en utbredd förväxling mellan begreppen kärlek och förälskelse. Detta och att drivkraften i ett förhållande mer och mer övergår till att vara öppet individuell. Och jag säger vare sig att ovan eller detta är negativt eller positivt. Jag är helt neutral så länge vi är öppna mellan varandra.

Jag tror mig veta att en förälskelse kan vara början på kärlek. Och att den oftast handlar om ett tillfälligt rus, då det egentligen bara handlar om en biokemisk reaktion i hjärnan.

Jag har haft förmånen att se trogen livslång kärlek, vilken jag vill hävda bland annat upprätthölls av ömsesidig respekt, vänskap och som uttryck för två människors djupa samhörighet. Så jag tror att det finns.