"I'm not a
prophet or a stone aged man, just a mortal with potential of a superman.
I'm
living on."
Det är årets, utan konkurrens, viktigaste dag och det är fadern till allt som är bra, gott och vackert som fyller har födelsedag. Ladies and gentlemen, all rise...
Patrick Ekwall skrev ett sansat och nyanserat inlägg på Twitter som satte fart på responsen. Sök på @Ekwall så hittar du starten på dialogen från fredagen den 6 januari.
Jag har skrivit mycket positivt om Fotografiska i Stockholm, och kan härmed meddela att det är slut med det nu...
Jag började gå där tidigt och har varit där ensam, med kunder och med vänner. Och jag är medlem, en medlem som har pratat på scen om Fotografiska, i privata samtal, i jobbsamtal och bloggat och twittrat om dem. Det har varit en fantastisk tid. Så en lördag i oktober när jag gick dit så var det hysterisk kö och jag fick en känsla av att publiken och besökarna höll på att ändra stuk.
Nu vet jag att jag hade rätt känsla. Fotografiska har blivit en succé och det vimlar av folk där. Det har gått så bra att även Moderna Muséet varit tvungna att gå ned i källaren och gräva fram en massa bortglömda och dyrt inköpta foton för att vara del av den västerländska hysterin runt fotografiska utställningar. Det är precis likadant i Paris, Berlin och Barcelona. ALLA ska gå på fotomuseum, det är det nya Wasamuséet eller Skansken med Stockholmska mått mätt.
Med lite sorg i hjärtat så kan jag nu meddela att Fotografiska ur alla aspekter har blivit som IKEA och att Moderna är som Mio. Gå inte dit, ta en lunch eller middag på Restaurant Hjerta istället. Alltid svårt med balansen mellan bra kvalitet och unikitet samt att tjäna pengar på folket...
Olle Ljungström var med i "På spåret" ikväll tillsammans med Augustifamiljen. Naturligtvis så var det legendariskt bra, precis som jag trodde... och lite glad är jag att jag inte har HD-tv. Och ni som följde Twitterflödet såg att det som vanligt finns två ytterligheter i åsikter om Olle Ljungström, gudomlig eller avskyr. Olle är gudomlig!.!
"Motljusgråterskan" är ledsen för att finkulturen inte gillar hennes och Nutcase Colins filmer, som hon ser som folkliga. Hon tycker att han ska ha Guldbaggar i massor...
Filmkritikern Fredrik Sahlin tycker inte att Guldbagge-juryns bedömning är konstig.
– "Han har gjort bra filmer och är en habil filmmakare. Men senaste Änglagård är inte bra. En sommelier jämför aldrig med VinoTinto".
Om du mot förmodan är intresserad av vad "Motljusgråterskan" tycker så kolla här.
Personligen så är min uppfattning att hon ska stå för de "franchisefilmer" de gör och leva därefter. Det svenska folket gör dem ju rika genom att i masspsykos titta igenom deras rullar. Helena själv ska se till att lägga av att gråta och tycka så synd om sig själv. Utan att se på filmerna så vet jag att hon bölar sig genom film efter film, och att den ena filmens story är den andra lik men ändå lyckas vara sämre än den andra. Helena borde vara ödmjuk för ovan faktum, att en stor del av det svenska folket är så okräsna att de sväljer deras skit!
Fick förresten ett tips från en läsare på ett klipp där hon inte gråter eller bölar i motljus. Kul med lite variation för er som ser henne ofta kanske.
Såg ett semipublikt meddelande från Rockstjärnan, "Now this would be the kickstart 2012 needs, bring them to Sweden asap!!!" Vem ska se till att han får som han vill? För det finns knappast någon som kan neka en önskan från Rockstjärnan obestraffat, antar jag?
Jag är en djäkel på att vara kritisk till smörja som folk och personer ägnar sin tid åt och sedan kan jag fastna ensam sittandes vid vad jag egentligen tycker är riktiga skräp- och skitfilmer. Jag inser att de är fnissmödiga men gillar att de så puttenuttigt roar mig under ett par timmar. Denna gången var det en film med samma titel som Oasis debutalbum, Definitely, maybee, som fångade mitt avkopplade tillstånd.
Filmen Definitely, maybee handlar om en nyskild pappa som sitter och berättar om sitt livs olika kärleksrelationer för sin tioåriga dotter. Som ung kommer pappan med sina presidentdrömmar till New York för att arbeta med Bill Clintons valkampanj. Hans fästmö är kvar i Wisconsin. Allt som pappan berättar sker med alias, för att hans dotter inte ska genomskåda genom historien vem som är
hennes riktiga mamma.
Det finns massor av amerikanskt äckligt i filmen och bland annat gäller detta dottern som spelas av samma tjej som var med i Little Miss Sunshine, Abigail Breslin. Otäckt klämkäckt låtsascharmig. Den manliga huvudskådisen minns jag inte namnet på, men usel är han. Och tro det eller ej, filmen slutar gulligt glatt med hjälp av den otäcka dottern. Massor av tillfixade och alldeles för unga kvinnliga gullegullskådespelarbrudar flimrar förbi i allsköns röra.
Och..., jag gillar den. Jag kommer med största säkerhet se den igen. För mig är det klockren avkoppling att kolla på denna typ av fördummade amerikanska filmer. Kanske för mig vad Änglagård är för andra, fast tvärtom:)
Och om du inte spytt ner skärmen redan av att ha läst ovan bikt så kanske du gör det genom att du kollar den puttenuttiga trailern?
