Under några år har jag helt enkelt glömt bort honom, i alla fall som artist. Jag har sett honom då och då på The Hospital men har bara då fått påminnelse om hans unika stil och klass.
Nu har jag fått fullständigt fladder på Dave igen. Det är av vikt att komma ihåg att Dave Stewart har
skrivit en enorm massa urbra popmusik under sin karriär. Och det är det han ger oss en högtidlig påminnelse om. Han har spelat in dessa tillsammans med ett
30-mannaband. Plattan rymmer över tjugo av hans hits. Från de tidiga låtarna
med Annie Lennox via Shakespears Sister och Tom Petty till de senare –
som är vacker muzak med bland andra Candy Dulfer, Mick Jagger och hans kompis Bon Jovi. Kritiken har varit hård mot plattan, men det är de som inte förstår, jag hyllar denna egotrip urskiljningslöst.
Jag erkänner, jag
har sett fem minuter på ”Det viktigaste är inte att kunna dansa utan Svenska
folket bestämmer”.
Har det senaste
året tyckt att Björn Ranelid verkar vara en intressant person. Kollade in honom
på ”Fångarna på Slottet” och tyckte att han var cool. Förutom då han skulle få
för sig att tala ut till alla sina belackare. Och såna har han många enligt sig
själv.
Vad som dock var världsklass var hans dans. Han såg ut som en gipsad stesolidtuggare i högklackat.
Detta är ett tips från en av mina mest frekventa läsare och som framförallt kommenterar mest frekvent under signaturen R.S. Tack för tipset, jag hade aldrig hört dem och gillar det verkligen.
Nyss lyssnade jag på honom på We were som turned on och den 4 januari 2011 dog Mick Karn i sitt hem i Chelsea. Mick Karn, som hette Andonis Michaelides, var basist i Japan som han bildade tillsammans med David Sylvian, Richard Barbieri, Steve Jansen och Rob Dean 1974. Mick Karn var månginstrumentel och spelade även tillsammans med bland andra Gary Numan, Midge Ure och Kate Bush. Han spelade även saxofon på Lustans Lakejers platta En plats i solen.
Jag reser en del
utsocknes och utanför Avlånga Landet. Det finns en sak som ökar som jag vill
ska minska. Och för en gångs skull så är det inte bara SAS som är kass.
Du som känner mig
vet att jag har en viss resvana och att jag oftast lägger kraft på det jag kan
påverka. Varje gång jag flyger under ovan förutsättningar så bär nästan
samtliga viktiga och medelålders män in två väskor i planet. Och den andra är
en rejäl resväska som precis går in om du lägger den ned ock trycker till
rejält. Och när de handlat lite mer så går det inte att stänga. Detta gör att
de få som inte gör så får sitta med sina bagage vid fötterna och minskar därmed
det obefintliga utrymmet ett snäpp till.
Vems fel är då
detta? Är det de viktiga medelålders männens fel? Nja, det är klart att de är delaktiga
i och med att de tar beslutet och tar med den istället för att checka in den.
Men nej, de som checkar in oss lastar jag icke heller. Jag vet att det finns
bolag som har en person som står nedanför trappan eller vid dörren när du
kommer till planet eller är i gången och säger till dig att du måste lämna den
till cargo. Det är så alla ska göra oavsett för vem och hur viktiga eller
medelålders vi och de anser sig att vara. De som jobbar på planet verkar uppgivna och trötta på att få skäll av de viktiga medelålders männen. Och flygbolagen har fullt upp att få sista raden att ställa om till svart. Kanske vore det idé att se till att alla som flyger känner sig kungliga så kanske vi reser än mer? Och börja med att ställa krav på oss och våra väskor på ett trevligt sätt.
Hans K. Fick ett tips om detta möbelmärket av en trevlig stolsgranne på flight till Tyskland. Jag noterade det och har nu googlat och kollat in det på nätet.
Eftersom personen bredvid mig var en skön person och beskrev varumärket med värme så hade jag höga förväntningar och jag hade verkligen velat skriva att det var fantastiskt. Men de har enorm dåligt med bra bilder tillgängliga. Någon skulle behöva hjälpa dem med hansk.se samt att se till att alla bilder finns taggade för Google och på Flickr och Picasa. Dessutom borde de se till att finnas representerade på You Tube, Linkedin och Wikipedia.
Eftersom rekommendationerna var så varma så kommer jag att se till att få se möblerna i butik, men min gissning är att de som annars får höra talas om varumärket av någon kommer tycka att det är för tråkiga grejer eftersom de inte går att se. Det finns pdf:er på hansk.se som jag inte orkade titta på.
Nu djäklar kommer det en sådan där lång en, och denna gången är det Mr Dave Stewart in focus!!!
För en del är Dave Stewart "han från Eurythmics". I min värld är det en av de mest briljanta artisterna någonsin. Kanske är tiden med Eurythmics det enda jag inte går riktigt varm på. Trots att jag såg dem i Hamburg när de sas stå på sin höjdpunkt, en sommar för mycket länge sedan. De andra artisterna på den spelningen på HSV's hemmaarena var Tina Turner och...!? Shit, det minns jag inte längre...
Dave Stewart har gjort massor de senaste åren som många inte verkar känna till alls. Han står bland annat bakom flera av de senaste 20 årens största hitlåtar, som han framför själv, på skivan "The Dave Stewart Songbook".
Han har vid flera tillfällen uttryckt att han älskar att skriva låtar med andra människor. Dave är en nästan manisk låtskrivare. Superhits som "Don't come around here no more" med Tom Petty, "Midnight in Chelsea" med Jon Bon Jovi och "Stay" med Shakespeare's Sister bär alla hans signum.
Parallellt med "The Dave Stewart Songbook" gav han även ut en bok med historierna om låtarna. Dessutom ställde han ut foton från alla samarbeten på ett galleri i New York. Det var just genom att titta på gamla foton som han drog sig till minnes hur det var att skriva låtarna.
Skivan innehåller nyinspelningar av 21 låtar, som alla på något sätt är skrivna av Dave Stewart. Antingen av enbart honom eller av honom och tillsammans med någon annan. På plattan hittar vi bland annat: "Sweet dreams" (Eurythmics), "Underneath it all" (No Doubt), "Taking chances" (Celine Dion), "Goddess of love" (Bryan Ferry), "Ordinary miracle" (Sarah McLachlan).
För ändamålet har Dave Stewart satt ihop en 30-mannaorkester som han kallar Rock Fabulous orchestra.
En annan sak jag rekommenderar är att Dave tillsammans med Mark Simmons har gett ut en bok om hur man utvecklar kreativitet. Tesen är att det är genom kreativitet företag ökar sin konkurrenskraft; och det kan man ju bara hålla med om. Boken bygger på ett antal olika spel som utvecklar det kreativa tänkandet. Kolla in den här.
Du kan även kolla ett avsnitt om boken på YT.
För mig är det allra bästa han gett ut de två plattorna med Spiritual Cowboys. Två fantastiska plattor som ska ingå i allas hjärta som har rare musiksmak.
Dessutom är jag enormt tacksam att han startade Hospital Club i London. The club to use!
Läste pappersversionen av SvD söndagen den 23 januari och Andreas Cervenka skrev några rader om det svenska näringslivet i allmänhet och riskkapitalbolagen i synnerhet.
Han avslutade artikeln med att om den del av näringslivet som skyller på att omvärlden inte förstår kanske bör vända blicken inåt för ett ögonblick.
"De som kräver respekt får också vara beredda att spela medöppna kort och stå för vad de gör. Om det känns obekvämt kan det finnas anledning att fråga sig varför."
Solsidan är.... Uppenbarligen... Felix Herngren har meddelat att det inte blir fler... Måhända sätter Solsidan fingret på en massa förlegade saker som fortfarande pågår och sätter prägel. Jag antar att de talar till och även tilltalar alla generationer och miljöer, även om många försöker hävda att rollernas beteende skulle vara typiskt för personer i Saltsjöbaden eller motsvarande Richlandsbyar i och runt andra städer. Förra året skrev jag om Solsidan och undrade varför så många skrattade när det nu handlade om dem själva. Skit samma! Den är säkert bra ur många perspektiv. Sedan har jag kvar i mig att jag inte riktigt grejar att göra exakt samma sak som flertalet andra och därför kollar jag aldrig i direktsändning! Har tittat på ett par avsnitt denna säsongen och den är sådär.
Det är kanske eller förmodligen en mycket träffsäker serie. Dorsins roll har jag själv sprungit på under hela min skoluppväxt. Jobbiga, tillgjorda, ensamma och ändå trogna. Däremot har jag inte sprungit in i rollen som vuxen. Rollerna och karaktärerna i Solsidan bygger på igenkänning. Jag känner eller känner igen alla och envar.
Min Lilla köpte boxen från förra säsongen och under en helg i Paradiset så kollade vi igenom alla avsnitten på rull. Så får det nog bli denna gången också. Vad är din åsikt? Det bästa du har sett, ok eller skit?
Vad gäller denna säsongen så har jag bara sett ett och ett halvt avsnitt och min analys är att de som skrev första säsongen använde gamla minnen från livet och gjorde avsnitt av det. Denna säsongen känns mer som den är framtvingad och överdriven.
Ofta dyker det upp någon som är förfärad över att något är så illa att det tänker flytta från Avlånga Landet. De "hotar" med det från och till. Det sågs tydligt i samband med Riksdagsvalet, uttrycks vid händelser med skatter, TV-program och annat.
Nu undrar jag lite praktiska saker. När ska ni flytta? Vart ska ni flytta? Vad ska ni leva av?
Detta är ett av de få tillfällen när alla ni damer, tjejer och kvinnor ska gå rakt till butiken. Och egentligen är det nu som häller så jag lägger länken redan här. Sedan kan du ha på dig vad som helst, känna dig hur som helst och ändå kommer alla andra tycka att du ser fantastisk ut. För du har på dig ett par från Lucia. Dina Ray Bans kommer kännas ordinära...
Officiellt lanserades detta italienska varumärke 2007 av Daniel och Simon Beckerman, och deras bidrag är att vara committade till att designa och tillverka de bästa handgjorda solglasögonen. Varumärket används av Kanye West, Daft Punk, Jessica Alba and
Valentino Rossi. Och de har de senaste åren synts i Vogue, i-D mag, Hypebeast, NY Times, med flera).
Francesco Zizola är född i Rom. Han har dykt upp i en massa ledande magasin sedan 1986. Han har vunnit sju stycken World Press
Photo awards, inklusive World Press Photo of the Year 1996 för sin fotodokumentation av landminorna i Angola. Dessutom har han fyra stycken Pictures
of the Year Award. Priser och awards hit och dit, han skapar fantastiska bilder.
I november så uppmanade Eric Cantona till ett uppror för att sänka de
korrumperade och inkompetenta bankerna som har spekulerat oss in i
finanskrisen.
Detta är vad han sa:
”Revolutionen vore väldigt enkel att genomföra. Vad är egentligen
systemet? Systemet kretsar kring bankerna, är byggt på bankernas makt. Alltså
kan det förgöras genom bankerna. Just nu har vi tre miljoner människor som är
ute på gatorna och protesterar – om vi istället haft tre miljoner människor som
gick ut på gatorna och tog ut sina pengar hade bankerna kollapsat. Tre
miljoner, tio miljoner… Då skulle vi haft ett verkligt hot, en riktig
revolution. ”
Nu var det bara några dagar sedan jag skrev om dem. Suede, som i början av 90-talet gjorde braksensation och blev enormt populära. Allra först tog vi i Skandinavien dem till våra hjärtan. De erövrade sedan världen. I höstas återförenades de och enligt Brett Anderson är de ett mycket bättre band i dag. De tycker sig låta punkigare nu.
Så efter sju års knäpptystnad så har Suede återförenats.
Lite mer bakåt till när det började. Med låtar som ”The wild ones”, ”Animal nitrate ” och ”The 2 of us” tog de oss med storm. Män som kvinnor tyckte att Brett Anderson var decenniets snyggaste sångare. Snyggare än Gallagherbröderna tillsammans och han prydde vartenda tidningsomslag av värde.
1996 släppte Suede "Coming up" som blev en kommersiell framgång med Trash och Beautiful ones som toppar. Videon till Saturday Night är fortfarande en favorit. Ändå blev Saturday Night början på slutet. Suede hade även passerat sitt bäst före-datum och de nästa skivorna så dåligt att de 2003 beslutade sig för att gå i graven. De lämnade Suede helt bakom sig, tills nu...Nu, sju år senare när de är tillbaka tycker de sig ha fått distans. De säger att de har hittat tillbaka till och tycker att de uppskattar Suede igen.De påsta år att de har saknat energin. Brett Anderssom har även sagt att det är skönt att deras nya turné inte handlar om att marknadsföra ett nytt album. I stället kan bandet koncentrera sig på att spela sina bästa låtar, låtarna från början och mitten av 90-talet.
Vi får se hur det blir...
Här är i alla fall plattorna hitills:
Suede (1993)
Dog Man Star (1994)
Coming Up (1996)
Head Music (1999)
A New Morning (2002)
Om du inte har koll på Suede så skaffa grundkoll här och jag tror att deras officiella sida är den här.
